Det har gått över 8 månader sedan vår bästa Martin lämnade oss!
Månader som har gjort att tankar och känslor på något sätt ändrar sig. Det är fortfarande så oerhört ofattbart att Martin inte finns här längre. Martin som var min, Olle och Kings trygghet. Martin som alltid fanns där för oss och som hjälpte oss i vått och torrt. Han fanns alltid här för oss....
Å så en dag är han plötsligt borta!!! Hela livet rämnar och inget blir någonsin som förr.
Det är inte bara livet i relation till Martin som inte blir som förr.... Det är relationer till så många andra personer och situationer som aldrig blir som förr.
Det finns en tanke som maler inom mig allt för ofta.....
En tanke på hur huset fylldes den dag Martin dog och dagarna efter. Alla som kom och besökte oss, fyllde huset med blommor, tröst och omsorg. En omsorg som jag är oerhört tacksam för.
Men så går tiden och med den försvinner allt för många vänner, bekanta och släktingar. Det är inte nog med att Martin försvunnit från oss. Det är så många som var här den dagen det hände och som vi i princip inte sett röken av. Människor, vänner och släkt som jag trodde skulle finnas här för oss. Dock vill jag inte någon ska känna sig tvingad att finnas för oss, men jag hade trott och hoppats på att fler skulle finnas här.
Men allas liv går väl vidare och alla har fullt upp med sitt liv.....
Visst har det hela tiden funnits en del släkt och vänner, vilket jag er oerhört tacksam för.
När lördagskvällen kommer, nyår, påsk, valborg osv.... var finns alla då. Troligen är det så att jag som ensamstående hamnat i en annan division. En singeldivision som inte spelar med pardivisionen.
Visst vill jag vara själv ibland, så är det absolut. Å visst har jag Olle vilket jag är oerhört tacksam för. Även King är ett sällskap, men också ett tvång faktiskt. Att varje morgon 7 dagar i veckan så väntar han på att få gå ut. Den "turen" är oftast min. Alla kvällar 7 dagar i veckan så väntar han också på att få gå ut. Den "turen" tar oftast Olle. Sedan är det ett par rundor dessemellan. Klaga tänker du kanske, men det är ett oerhört tvång ibland. Dagar när man nästan inte orkar göra sig själv i ordning och ta sig till jobbet. Då är det inte vad man önskar att behöva gå ut och gå också.
Just idag sitter jag här på min favoritplats just nu. I soffan framför tv:n med mitt kaffe. Jag tittar mig omkring och vet att jag borde göra så mycket här. Städa och plocka undan, fylla i papper som ska skickas in och ringa samtal. Å så ska jag göra mig själv i ordning inför arbetsdagen som börjar 12.30 idag. Som om det inte räcker så har jag ett knä som inte är som det ska. Knäskålen hoppade ur led och tillbaka igen i söndags och jag är livrädd att det ska hända igen. Ska till Ortopeden imorgon tack och lov.
Ja, nu vet jag att detta blev ett "klagobrev", men så får det bli idag. Det är precis så jag känner idag och många andra dagar.
Kram Lena
